Ganska snart har jag semester 3 veckor på Malta framför mig

Hej på er

Det har varit länge sedan jag skrev här, om du har varit på min sida och letat efter nya inlägg så ber jag om ursäkt. Är du ny här så hoppas jag du tittar in snart igen. För nu ska jag minsann skärpa mig och skriva ner inläggen som jag så ofta bara har i huvudet och sedan blir det inget mer. Varför?

Dels ger det mig lite prestationsångest att skriva här, känner att det jag vill skriva om är sådant som jag tycker är intressant men kanske ingen mer. Vill inte göra DIG besviken. Men jag ska försöka släppa det och skriva mer från hjärtat rakt ut utan att tänka efter så mycket. När jag läser igenom mina inlägg är de så gott som alltid de som är spontana som är de jag gillar bäst.

En annan förklaring till min frånvaro är att vi har haft ett tufft år hemma, min yngste son har ADD och då han började högstadiet blev det alldeles för mycket impulser som han gick igång på. I byn där vi bor går man i skolan låg och mellanstadiet men högstadiet går man i närmsta stad. Där samlas alla ungdomar från kommunen som går i kommunalskola och det blev alldeles för mycket för honom och oss. Vi föräldrar stod ganska handfallna i början och hade dessutom svårt att komma överens och hitta ett gemensamt sätt att bemöta honom. Väldigt överraskande och jobbigt för oss, en helt ny situation. Ofta tycker vi väldigt lika och gör vi inte det brukar vi lätt komma fram till gemensamma beslut. Men nu resonerade vi olika och hade svårt att tackla det och sonen.Vilket givetvis inte gjorde vår sits bättre eller lättare.

Men vi sökte hjälp och sonen var motiverad till det också, så det blev kontakt med BUP och diskussioner om medicinering. Vi ville gärna pröva medicin samt få lite tips om hur vi skulle lösa situationer vi hamnade i, vilket vi också fick. Vägen till att få medicin utskriven var omotiverat lång men nu är han uppe i den dos han behöver och mycket känns så mycket bättre.

Det är inte alls samma stressade unge utan han kan lyssna och reflektera och vi föräldrar behöver inte ständigt vara redo att rycka ut. Att ständigt ha beredskap tog på krafterna rejält. Nu har vi det mycket bättre och jag får inte hjärtat i halsgropen längre då han ringer. Hans syskon uppskattar också att han lugnat sig men de har blivit mycket mer fostrande till honom och lägger sig i både det ena och det andra.

Om någon undrar så är ADD som ADHD men utan hyperaktiviteten. Personer med ADD tar ofta inte så stor plats utan är mer lugna och drar sig lättare undan än de med ADHD (nu generaliserar jag grovt) så det är en diagnos som inte får uppmärksamhet. Nu ska den inte finnas längre utan ADD ska tillhöra ADHD gruppen. Man resonerar som så att H i ADHD ska betyda både hyperaktiv, precis som tidigare alltså men även hypoaktiv. Så det är där ADD gruppen hamnar. Vissa är hyperaktiva och hypoaktiva beroende på situationen och dagsformen och de har tidigare fått en ADHD diagnos eller ADD men inte helt passat in oavsett vilket. Nu ryms de alla under ADHD begreppet, som jag ser det på gott och ont. Jag tror den gamla vanliga ADHD diagnosen är den folk kommer att förknippa ADHD med och att de andra grupperna inte får sin plats. Speciellt inte de med ”bara” ADD diagnos.

Då man gör en sådan här förändring hade det varit önskvärt med information till samhället, lite debatt och fakta i pressen till exempel. Så de med ADD får en chans att visa upp sig innan ADHD slukar dem.

Vill du veta mer eller vill att jag ska förtydliga något så bara fråga!

Jag kan ärligt säga att vi har det bra nu.

En av anledningarna till att vi tror Malta har en bra skolgång att erbjuda sonen är att det är ordning och reda i skolan. Läxor varje dag ger rutiner och Mariella som är speciallärare pratar varmt om hur eleverna får stöd och goda förutsättningar utifrån sina behov. Men att rycka upp honom nu när det äntligen vänt känns inte schysst. Däremot om han gör samma val som i 7an kan vi rycka upp honom med gott samvete. Själv säger han att han ska plugga och att han fått många nya (bättre) vänner och jag har gott hopp om att det blir så. Snart vet vi vilket.

Äldsta sonen har fått studentlägenhet och om 2 v har han tillträde. Det var gott att se hans glädje då han berättade det för oss men det kommer att bli tomt. Vi håller på och köper in allt han kan tänkas behöva och säkert en hel del till. Ska bli spännande att se hur han klarar sig på egna ben och att få en annan relation till honom.

Vi då? Jo vi längtar till Malta gubben och jag<3. Sol och värme och att få träffa Mariella och Brian är något jag ser framemot väldigt mycket. Jag har börjat räkna ner och har ca 20 arbetpass kvar innan vi reser. Förutom att mysa ska vi göra lite nytta också, resa runt och känna efter vart vi vill köpa ett boende. Vi är ganska överens om det mesta, vad som är viktigt finns och inte ska finnas i byn/staden samt utformningen av boendet. Sedan har vi ungefär samma smak men inte fullt ut men där kan vi kompromissa, det är inget problem. Vårt hus i Sverige har vi inte lagt ut till försäljning än men vi har fixat till det flesta skavankerna och hinner med det sista i höst. Lite lister och sånt.

Att inte veta vad vi ska göra när vi blir vuxna;) känns faktiskt inte så stressande. Beslutat att köpa ett boende på Malta har gjort att jag känner mig mycket mer tillfreds och ger mig tillförsikt att jag förr eller senare kommer att bo där på heltid. Men går de inte i nuläget pga barnen så är det helt ok, de är viktigast!

dav

alldeles nytaget kort på oss

 

 

Gabriella Persson

Kvinna, mamma, hustru, matte och kollega. Här skriver jag om hur vår planering inför flytten till Malta går samt lite glimtar ifrån vardagslivet. Mitt vardagsliv delar jag med min man, våra tre barn, hund och katter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *