03.04.15

bakom det energiska, glada och envisa, döljer sig en djup sorg, En sorg som jag förvarat längst inom mig, så att ingen ska komma åt den. För sån är jag! Jag har en hög personlig integritet, och folk som tror sig känna mig väl, vet mindre än de tror. . Jag har alltid släppt in folk i mitt liv, men den del jag delar med mig av,  är ytterst liten och jag behåller mycket för mig själv.

tur är det att jag har en syster som är min raka motsats i det avseendet. Det finns ingen omtänksammare än min syster. En människa som alltid står med armarna öppna, till vem som helst, hur som helst. För hon älskar alla, och alla älskar henne! Hon är fantastisk på det vise, men det finns stunder då jag har klandrat henne för hennes givmildhet som jag samtidigt ibland önskar att jag själv hade haft. Min syster, mitt livs ängel.

Men det finns saker i livet som kan ändra på en människas perspektiv att se på saker och ting, något som får människan att ändra synvinkel. Om det är till det bättre eller sämre, det vet jag faktiskt inte, men detta har hänt mig.

Min morfar, när jag ska skriva något här så försvinner alla ord och jag tappar förmågan att tänka klart! Det är precis så dessa åren har löpt förbi samtidigt som varje dag har varit en pina för oss alla.

När jag var liten så tänkte jag alltid att min morfar skulle bli 100 år, minst! För det var ju det man trodde när man var liten, alla blir 50 och då har man halva livet kvar, så är det bara! Ren matematik. Nu är det ju inte riktigt så livet ser ut, men innerst inne så har jag alltid sett min morfar som odödlig. Han är en envis kämpe som ingen kan besegra, och så har det varit. Tills nu.

Jag hoppades att sjukdomen endast var ett misstag bland alla prover, att det var något som skulle gå över, något som skulle läka, något som skulle försvinna. Men så var det inte. Istället så är det min morfar som kommer att försvinna. Att skriva dessa orden skär i mitt hjärta så mycket att det känns som att jag går sönder i tusen bitar. Det är en sanning som jag aldrig vill behöva höra, men som jag måste!

Jag har förstått att min morfar inte kommer att bli 100 år, jag har förstått att han inte kommer att finnas med oss länge till, och jag har förstått att han inte vill leva längre. Jag har accepterat vad som har hänt och vad som kommer att hända. Han är vårt allt och det han vill, det vill vi också!

Den här processen har fått mig att helt enkelt bli tvungen att öppna mitt hjärta och dela med mig av mina tankar, funderingar och även min sorg kring detta.

Jag försöker se saker på det viset att allt ont har med sig något gott. Och kanske så har denna hemska process gjort mig till en mer öppen person.

Älskade morfar, snart kommer jag hem till Melby! <3 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *