Akuten på Mater Dei

Jag har gått och blivit riktig risig. Det började i onsdags med magont. Innerst inne visste jag nog hela tiden att det inte skulle hjälpa att sopa det problemet under mattan, eftersom jag ofta får ont i magen när jag ska bli sjuk. Natten till fredag fick jag ingen sömn på grund av magontet och jag blev tröttare och tröttare och väldigt yr. Jag tog mig knappt fram till jobbet och sedan satt jag framför skärmen och kände mig helt väck. Så till slut fick jag ta tag i mig själv, gå hem från jobbet och åka till akuten på Mater Dei (det offentliga sjukhuset här).

Med mitt social security number har jag rätt till vård här under samma förutsättningar som malteser. Men de ville inte ha mitt social security number, de ville istället ha mitt europeiska sjukförsäkringskort och fakturera Sverige. Såklart 😉

Varsågod Sverige. Tycker gott dom kan pröjsa. Jag har ju en rätt extrem sjukhusfobi. Den uppstod efter en felbehandling på lasarettet i Växjö. Efter det är sjukhusmiljö starkt förknippat med ångest för mig. Jag fick vänta några timmar innan jag fick träffa läkare. Det var väldigt mycket folk där. Faktum är att mina magsmärtor blev värre och värre och till slut bröt jag ihop, gömde mig och grät många tårar. En väldigt snäll patient hittade mig och sa till personalen, och då fick jag komma in direkt. Jag fick direkt panodil mot smärtan men det hjälpte såklart inte, varför jag istället fick många doser morfin under kvällen/natten. Hög som ett hus och ett tag låg jag bara och skrattade rakt ut. ”My face feels so heavy”. ”Yes, it is because of the morphine”.

Skillnaden från vården i Sverige var rätt stor. Det var ständigt läkare närvarande och allt jobb som sjuksköterskorna gör i Sverige gjorde här läkarna. I Sverige får man vara tacksam om man får 15 minuter med en läkare, men här lämnade de aldrig salen. Det kändes tryggt och alla läkare var så proffsiga. Unga dessutom, de såg ut att vara vid 30-strecket.

Det var såklart bekymmer med att sticka mig i armen eftersom mina kärl sitter så djupt och det tog 45 minuter av grävande innan den satt. Just där och då, och detta låter såklart helknäppt, kändes det skönt att armarna och händerna ömmade och sved, eftersom det tog uppmärksamheten från smärtan i magen.

Jag fick genomgå många undersökningar vilka alla var ok. Läkaren fastslog till sist att det rör sig om något slags virus och skrev ut smärtstillande. Detta har jag varit med om två gånger tidigare, varför jag hela tiden visste vilka undersökningar jag skulle få göra och hade lite svårt att låta läkaren göra sitt jobb. ”You need to check my ESR”. ”Yes Stephanie, I will do that, you need to let me do my job”. Haha.

Efter 12 timmar på akuten fick jag åka hem med överenskommelsen att komma in fort om smärtan eskalerar, alternativt söka upp den specifika läkaren på akuten. Han gav mig sina arbetstider. En annan läkare försökte pigga upp mig, kom in och sa ”Jag kan lite svenska” och sen försökte han prata svenska med mig men jag förstod ingenting.

Jag är tacksam över att vara hemma, samtidigt som jag känner mig väldigt dålig. Jag kommer köra på totalvila de närmsta dagarna och jag hoppas verkligen att jag slipper fler sjukhusbesök. Även om jag är imponerad av vården, fick jag ett väldigt dåligt bemötande av en sjuksköterska och vi grälade rätt duktigt. Det gjorde ju inte min sjukhusfobi bättre precis, det är ju precis det som min rädsla grundar sig i; att inte bli lyssnad på.

Soffläge är det enda jag orkar. Samtidigt måste jag öva på att faktiskt vila. Jag anstränger mig gärna för att komma upp och fixa, men mår sämre efteråt. Därför ska jag försöka stanna i soffan och bara vara.

Att en sån liten nål kan göra en så stenad.

Att en sån liten nål kan göra en så stenad.

Jag bjuder på denna. Man kan inte alltid vara ddg ;-)

Jag bjuder på denna. Man kan inte alltid vara ddg 😉

 

 

2 kommentarer

  1. Stephanie   •  

    Fina! Som jag sa förut, jag finns här några minuter bort, så vad det än är kan du alltid slå en pling så kommer jag!
    (Snygga fransar btw ;)) Kram!

  2. Johanna   •  

    Åh nej, krya på dig! Säg till om det finns något jag kan hjälpa till med. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *